Matterhorn.

När vi först bokade in att på skidor ta oss över alperna mellan Argentiere och Zerrmatt var det nog ingen som trodde att det skulle bli av. Det va mest en kul grej, ett mandomsprov, nått vi som trogna Argentiere-resenärer alltid hört andra tala om. Nere på byn. Men veckan kom och vi sällade oss till gruppen av 10 svenskar och 1 fransman som under 6 dagar skulle tillryggalägga xx höjdmeter.

 

Väckning 05.00 för att vara före de andra grupperna när vi 6 timmar senare skulle behöva bli firade ner för en bergvägg. Men det visste vi inte när vi i bäcksvart mörker och isig sluttning satte på oss den lånade utrustningen och började vår klättring uppför.

 

Per och Niklas, när solen gått upp.

3500 meteres höjd.

Ibland krävde sluttningen att vi tog av oss skidorna och spände fast dem på ryggen.

 

Ibland var det brantare än så.

 

För att inte få upp pulsen var trixet att gå så pass långsamt att man hela tiden kunde andas genom näsan. Ena foten framför den andra, höger, vänster, flera timmar utan stopp.

 

De flesta nätter övernattade vi i hytter långt bortanför civilisationen. Där diskvattnet hämtades in med skovel genom fönstret och där braskaminer torkade sura underställ. Mitt i veckan, efter ett par dagars slitande, var det därför en befrielse att bo i 2-6 bäddsrum med tillgång till dusch!

 

Bergsklättring i pjäxor med 15 kg packning och skidor på ryggen.

 

"När ni kommer upp dit får ni en överraskning" sa vår franske guide på svenska.
Längs vägen drömdes det om paraglyding ner i byn, massage och ett varmt bad. Men för varje steg vi tog växte en av bergstopparna sig högre än alla de andra. Efter mycket stretande uppför och desto mindre skidåkning nedför. Efter en vecka med strålande solsken och blödande fötter hade vi nått vårt mål. Vi va framme vid Matterhorn.

 

Efter fullgjord vecka kändes det rätt ok att stuva in sig i buss och återvända till Argentiere och UCPA-centret.

 

Återstod bara att ta tag i de trasiga delarna av kroppen...

Obs! Fötter tillhörande 28-årig kvinna.